Vägen till barn, hur går det?!

Tiden går snabbt och snart har det gått två år sedan vi började detta "projekt" som jag trodde skulle vara "enkelt".

Början av 2010 började denna resa och i mars 2011 började vi söka hjälp.
Sedan mars 2011 har vi hunnit med 9st besök hos läkare, i svedala, trelleborg, höllviken, Cura kliniken i malmö o slutligen ystad.
Har "hunnit" med 3 månader med synerella, vilket jag hoppas att jag slipper igen, inget hit att komma i klimakteriet som 30-åring, puh.
Svallningar, huvudvärk, sämre minne, humörsvängningar, viktuppgång mm, inga bieffekter som man egentligen önskar men vad gör man inte för att försöka skapa underverk.

Man har nu kommit fram till att jag troligtvis har en sjukdom som kallas för endometrios. Skall in för titthålsoperation i november där man kollar läget och tar bort det som skall tas bort.
Efter det blir det antagligen en remis till IVF-behandling.

Är nerrvös men samtidigt skönt att man kommit så här långt i varför detta sker. Just nu känns det som om tiden rinner iväg ch man börjar både bli gammal o sliten :)

När jag var i Ystad, som för övrigt var hur bra som hellst om man jämför med andra sjukhus, var de tvugna att berätta vad som skulle ske och samtidigt vad det värsta var som kunde hända. naturligtvis är det det som gnager en som mest för tillfället. Att de är tvugna att ta bort äggstock-ar om endometriosen är "elak". Så vaknar jag med ett snitt på magen istället för två hål, så vet jag att man tagit bort en del av mig som skulle hjälp oss att skapa vårt mirakel.
Naturligtvis kan det ju vara så att vi slipper just detta men så tänker man ju inte.

Är här fler ute i bloggvärden som läser just denna blogg och vill peppa, dela sin historia eller som oxå går/gått igenom samma sak som jag får ni mer än gärna lämna ett avtryck i denna blogg.
Man känner sig ganska ensam i denna värld ibland och de onda tankarna har mycket lätt för att ta överhand ibland.

Ha det bäst!