Hur man mår

Hur mår man egentligen??

Just nu känns det som att de onda tankarna äter och boter sig fast, man tänker mer o det blir till slut en ond cirkel!!
Just nu tycker jag inte om den personen som jag håller på att bli, hur skall jag stoppa det??
Hjärnan känns ibland som att den motverkar sig själv... kroppen förändras och blir mer o mer som en "degklump"

Att sitta på jobb är hemskt, det är där det cirkulerar mest tankar och ibland så bara blir man blank och kan varken prata eller tänka.
De enda gångerna jag mår bra är när jag är tillsammans med min sambo och när jag är hos min häst.
Hur jag mår om en timme när jag kollat klart på drömmen om ett barn är nog ännu sämre än vad jag gjorde för 15min, undrar varför man ibland tycker om att plåga sig på något sätt.....
Fortfarande igen ute i denna internet värld som råkar läsa just denna blogg som är eller har varit i en liknande/samma situation???

Ser fram emot att det snart är helg, igen, läskigt hur snabbt tiden går just nu..... ibland vill jag bara trycka på pause!!

Ha det gött!!

Vad ser man

Vart man än går så är det gravidmagar, spädbarn, barnvaganr och barn överallt!!
Det gör ont i hjärtat och man känner tårarna kommer, varför kan inte jag men alla andra?? Varför är inte jag värt ett barn... dumma tankar som kommer upp som man försöker stänga ute men som ibland lyckas tränga sig förbi och fram.
Inte blir det bättre när många i omgivningen går med gravidmagar.... eller reda har småbarn :)
Jag vill oxå gå med en stor gravidmage, vara lattemamm och gå långa härliga promenader.... men men det kommer väl inom sinom tid......

Fick gulligaste kommentaren av en kompis att vi kanske kunde satsa och få bran samtidigt, dock deras nr 2 :) När vi fått reda på att de skulle ha nr1 var precis när vi började försöka med vårat nr 1. Nu är deras nr 1 precis 1år fyllda och världens godaste, varje gång man ses blir man varm ända in i hjärtat, sötare och goare unge får man allt leta efter :)

Livet känns så orättvisst

Sitter och kollar på drömmen om ett barn, ibland känns livet så orättvist, varför kan vissa få barn o andra inte.

Vissa som råkar blir gravida och andra som kan kämpa hur länge som hellst och har viljan, de känns så örättvist. Jag vill oxå ha ett barn, ett mirakel, en dröm som skulle gå i uppfyllning!!!!

Vet inte om jag är dum mot mig själv som sitter o kollar på det?! Min sambo vill inte titta på det, förstår han, blir rädd, ledsen, hoppfull, känns som om tusen olika känslor dyker upp när man ser dessa olika program.

Tiden fram till min operation vill jag skall gå snabbt men samtidigt inte då jag har så mycket kul att se fram emot.

Rädslan för vad de hittar under operationen har börjat smälta in och gör mig ännu mer rädd för att vakna upp efter operationen. KOmmer jag våga kolla på magen om har bara har något hål eller ett snitt?!

hmm, många tankar dyker upp, känns som man skiver en massa som inte hänger ihop men det dyker upp en massa tankar hela tiden.

Vägen till barn, hur går det?!

Tiden går snabbt och snart har det gått två år sedan vi började detta "projekt" som jag trodde skulle vara "enkelt".

Början av 2010 började denna resa och i mars 2011 började vi söka hjälp.
Sedan mars 2011 har vi hunnit med 9st besök hos läkare, i svedala, trelleborg, höllviken, Cura kliniken i malmö o slutligen ystad.
Har "hunnit" med 3 månader med synerella, vilket jag hoppas att jag slipper igen, inget hit att komma i klimakteriet som 30-åring, puh.
Svallningar, huvudvärk, sämre minne, humörsvängningar, viktuppgång mm, inga bieffekter som man egentligen önskar men vad gör man inte för att försöka skapa underverk.

Man har nu kommit fram till att jag troligtvis har en sjukdom som kallas för endometrios. Skall in för titthålsoperation i november där man kollar läget och tar bort det som skall tas bort.
Efter det blir det antagligen en remis till IVF-behandling.

Är nerrvös men samtidigt skönt att man kommit så här långt i varför detta sker. Just nu känns det som om tiden rinner iväg ch man börjar både bli gammal o sliten :)

När jag var i Ystad, som för övrigt var hur bra som hellst om man jämför med andra sjukhus, var de tvugna att berätta vad som skulle ske och samtidigt vad det värsta var som kunde hända. naturligtvis är det det som gnager en som mest för tillfället. Att de är tvugna att ta bort äggstock-ar om endometriosen är "elak". Så vaknar jag med ett snitt på magen istället för två hål, så vet jag att man tagit bort en del av mig som skulle hjälp oss att skapa vårt mirakel.
Naturligtvis kan det ju vara så att vi slipper just detta men så tänker man ju inte.

Är här fler ute i bloggvärden som läser just denna blogg och vill peppa, dela sin historia eller som oxå går/gått igenom samma sak som jag får ni mer än gärna lämna ett avtryck i denna blogg.
Man känner sig ganska ensam i denna värld ibland och de onda tankarna har mycket lätt för att ta överhand ibland.

Ha det bäst!